Här kommer en berättelse, i flera delar, från det verkliga livet mitt under ett efterlängtat köksbyte. Redan när vi flyttade in i vårt hus talade vi om att byta ut köket. Det hade många år på nacken och kändes absolut inte modernt. Trots detta var köket fullt funktionellt och av någon anledning blev köksprojektet placerat på väntelistan över saker att göra. Motsatsen till väntelistan, hemma hos oss, heter akutlistan och den tenderar alltid att ha flera punkter som ständigt får högre prioritet än väntelistans.
Det är märkligt hur snabbt man vänjer sig vid saker. Det har nu gått 7 år sedan vi flyttade in och vi ser inte längre alla dessa skavanker som köket faktiskt innehåller. Det som vi klassade som omodernt och förfallet då har blivit till något invant och knappast synbart längre. Den stora vändningen kom den dagen då en stor bit av fläkten ramlade rakt ner i grytorna som puttrade på spisen. Med pastasås i ansiktet tog vi ett snabbt och avgörande beslut, att nu fick det vara nog.
Köket skulle bytas, punkt slut! De ekonomiska förutsättningarna skulle utredas och därefter skulle man kunna välja och vraka bland alla dessa fantastiska kök som man trånat efter i köksgallerierna, så många gånger. Äntligen var det vår tur att få tillgodose alla våra åsidosatta behov och vår uppdämda längtan skulle till sist få sitt. Det fanns vissa saker vi absolut ville ha. En av topp 5 önskningarna var massiva träluckor. Vi hade haft ek tidigare och ville gärna behålla den gedigna träkänslan i köket. Redan här började kompromissandet.
Den massiva träluckan var naturligtvis så mycket kostsammare än en laminatlucka att budgeten sprack direkt. För att ändå få ihop kalkylen tog vi beslutet att behålla våra gamla skåpstommar och istället byta ut alla luckor och lådor. Försäljaren gjorde verkligen sitt yttersta för att tillgodose våra önskemål. Det mättes och räknades, vändes och vreds på allt. Skulle vi ha luckor eller utdragslådor? Ville vi ha släta luckor eller kanske vitrinskåp? Helt plötsligt var det allvar och alla frågor krävde ett beslut för att processen skulle kunna gå vidare och vidare ville vi. Ingen vågade tveka med risk för att projektet på nytt skulle läggas i malpåse. Det var nu eller aldrig...
Fortsättning följer
