Stiltje och väntan har präglat den sista månaden. För er som med förväntansfullt intresse har längtat efter nästa del i berättelsen kommer den nu äntligen.
När vi väl hade bestämt oss för bänkskivan med stort B blev det en stilla och lång väntan. Skivorna skulle tillverkas, efter angivna mått och det skulle monteras en underlimmad diskbänk. När vi väl fick samtalet som berättade att det var dags för leverans trodde vi knappt att det var sant.
- Tänk om vi mätt fel och vem står för det och hur kommer det att bli...
Allt det där som vi haft en månad på oss att förbereda skulle nu göras på en kväll. En ambitiös man med höga tankar om sig själv drog igång med stämjärn och hammare. Nu skulle det gamla kaklet rivas ut, för utan det jobbet skulle det bli omöjligt att få ut den gamla diskbänken. Han spenderade en halv arbetsdag på att kämpa sig igenom en rad med kakelplattor. Några skärsår och en ganska stor frustration var det han fick med sig.
Visst står det i alla manualer att om du bara tänker på att använda skyddsglasögon så är det ganska enkelt att ta bort gammalt kakel själv. - Det är väl inte med skyddsglasögonen man tar bort gamla kakelplattor! Antingen så har kakel som suttit uppe i 27 år satt sig fast otroligt bra eller så är våra och kakeltillverkarnas mått på vad som är ganska enkelt, väldigt olika. När sedan gipset följde med kaklet loss, så var måttet rågat. Den dagen slutade med ett samtal till en hantverkare.
Det är tur att det finns hantverkare som kan rycka ut med kort varsel. Nästa förmiddag kom snickaren med cirkelsåg och nya gipsskivor. Vad vi inte tänkt på var att, för att få bort diskbänken, måste vattnet stängas av. Det blev ytterligare ett samtal, denna gång till en rörläggare. Med hjärtat i halsgropen blev vi tvungna att bevittna hur rörläggaren stänger av vattnet och pluggar igen rören, samtidigt som snickaren river ut diskbänken och sätter upp nya gipsskivor.
Allt detta utspelar sig samtidigt som bänkskivemontörens bil sakta rullar nerför gatan. Med is i magen och mycket tur gick allt fantastiskt bra och jag kan inte låta bli att fundera på om det kan ha berott på att samtliga hantverkare var unga, flexibla killar som hjälpte varandra på ett smidigt sätt.
Inget gnäll om spräckta tidsscheman eller missade matraster, bara glada ansikten och ett teamwork utan dess like. I slutändan är det ju jag som betalar deras timpeng så det är klart att de är glada.
Nästa vecka kommer snickaren tillbaka och skall kakla åt oss. Då kommer ni också att få se den utlovade bilden på bänkskivan som går ner mot golvet. Det känns som om det här köksprojektet går mot sitt slut och jag tror att det kommer att kännas tomt när allt är färdigt.
